livetfrandenljusasidan

Igår satt vi runt matbordet och John frågade vilken typ av person hon var. Det finns inga ord som kan förklara vilken fantastisk person hon var, hon var en på miljonen. Det är de bästa sättet att beskriva henne.

Ville aldrig vara till besvär, ville aldrig vara ett problem.
som den gången hon hade migrän i bilen mellan masai mara & nakuru och hon erbjöd sig att spy ut genom fönstret så vi inte skulle behöva stanna, eller den gången hon trampa i hundskit och var överlycklig för hon hade inte trampat i hundskit på flera år.
Hon erbjöd sig alltid att hjälpa till, frågade städtanten på skolan om det fanns något, hon och m kunde göra och de slutade med att dom sopade golven. Eller när vi åkte till sunken lake och hon hade varit hängig några dagar men ändå erbjöd sig att bära vattenmelonen på 8 kg...

Det finns så många minnen, så mycket att minnas. Vår resa till afrika, alla tondöva sångstunder, när hon nästan blev bortgift, alla kvällar i gästhuset, jagade ödlor, skrev våra böcker i ljuset från pannlamporna hon hade tagit med sig. Alla fina kvällar på vår soffa, hon åt oliver och pepperoni tills hon mådde illa. Kollade på lost och förundrades över hur beroendeframkallande det var.

Slipade stolar till förbannelse och berättade alltid för mamma vilken händig kvinna hon var som kunde stöpa ljus och göra smörgåstårtor. Blev lycklig över en kartong hemkläckta ägg från pappa. Pysslade ihop presenter av sånt hon hittade i grannarnas sopor. Åkte till balders hage och köpte en glasburk och 5 kilo godis..

Det var sån hon var, tog vara på varenda ögonblick. Världens finaste vän. Fanns så mycket vi ville berätta för dig. Vår resa, alla galna saker vi vet att du hade älskat. och vi kommer sakna dig, alla dagar till livets slut. Det vet jag.
Och vi vet att du sitter där uppe, bland molnen, nynnar på magnus uggla, nitar och läder, helt fel melodi, precis som vanligt.